Alexandra Pascalidou: Vi behöver få fler att våga ta språnget över gapet

Mentors ambassadör Alexandra Pascalidou berättar om betydelsen av mentorskap och förebilder.

23 september 2020 | Ambassadörer

För inte så länge sen var jag en vilsen och ledsen tonåring. Jag var förkroppsligandet av Finn Fem Fel. Eller snarare Finn Femtio Fel. Det var fel hårfärg, fel hemadress, fel härkomst, fel kön, fel namn, fel förort, fel språk, fel föräldrar, fel klass och kultur.

Jag växte upp i Sveriges fattigaste förort med en ensamstående trebarnsmamma som kämpade hårt för att ställa mat på bordet. Som storasyster fick jag tidigt ta ansvar för hem och småsyskon.

Ingen i min familj och släkt, kretsar och kvarter hade akademiska examina, bonusar, visitkort eller tjusiga titlar. De flesta städade eller slet i liknande lågstatusjobb där folk knappt hejade på dem.

Som många andra klasskamrater hade jag sällan någon att vända mig till, luta mig mot och hålla i handen.

Ingen kunde hjälpa till med att förklara svåra svenska ord, rabbla tronföljder eller lösa andragradsekvationer. När jag snubblade fanns det ingen som tog emot. Så lärde jag mig att resa mig, ruska av mig och försöka navigera genom livets hinderbana.

När jag började drömma mig bort från min trångbodda horisont fanns det ingen som kunde öppna dörrar och visa vägen. Att jag som aldrig kände någon statsvetare, journalist, författare, programledare, dramatiker, föreläsare och moderator skulle bli allt detta var lika sannolikt som att det skulle snöa på skolavslutningen.

Allt jag behövde och saknade kan jag ge nu som ambassadör för Mentor. Tillsammans med andra mentorer kan jag bidra till att ge unga människor råd och redskap, kartor och kompasser. Jag kan lära unga hur man omvandlar nackdelar till fördelar och hur det andra ser som ”fel” kan bli bränsle för färden mot en ljusnande framtid.

Den bästa belöningen och den finaste medaljen man kan få i livet är att någon enstaka människa någon gång pekar på dig och säger: ”Tack vare dig orkade jag kämpa lite till. Tack vare dig överskred jag det jag trodde var möjligt.”

Det bästa med att vara Mentor är alla möten som annars aldrig uppstår.

I en tid när våra världar glider isär behöver vi bygga broar mellan människor. Mellan generationer. Vi behöver krympa avstånden mellan de där inne och de där ute.

Mellan de där uppe och de där nere.
Vi behöver få flera att våga ta språnget över gapet.
Vi behöver flera som vill bli ledsagare, dörröppnare och murbräckor.
Göra det Mentorer gjort sedan ordet uppfanns i antikens Grekland.
Visa det växande släktet vägen och därigenom växa med dem som växer.

Alexandra Pascalidou
www.pascalidou.se