Det är dags för prinsbröllop i Stockholm. Abbas lägger noggrant prästens vita rock över en bänk i kyrkan. Lite längre bort står Bo och rättar till de sista textilerna. Abbas har hängt med Bo till jobbet. De ska övningsköra hem från kyrkan.
Bo är 55 år gammal och jobbar som textilkonservator på Kungliga Husgerådskammaren. Han hatar sport och är en ensamvarg som helst vill vara hemma med sina hundar. Abbas är 18 år gammal, gillar fotboll och brottning och är rädd för hundar. Han är social och har lätt för att prata med människor. Våren 2015 matchades de in i ett mentorskap genom organisationen Mentor Sverige.
– Mentor kom till mitt jobb och berättade om hur man kan bli mentor och stötta en ungdom. Jag tänkte att det skulle vara nyttigt för mig eftersom jag är en sådan enstöring. Ett år klarar man väl vad det än är?, säger Bo.
Abbas kom till Sverige den 1 januari 2013. Då hade han varit på flykt under nästan ett års tid. Familjen flydde från Afghanistan till Iran och sedan vidare till Turkiet. I Turkiet delade en smugglare upp dem på olika båtar. Abbas kom till Grekland men hans familj skickades tillbaka till Iran.
– I Grekland var jag väldigt rädd. Min familj fanns inte med mig. Men jag hittade en kompis och vi hjälpte varandra. Vi reste en bit ihop men sedan tappade även vi bort varandra.
Från Grekland tog Abbas sig vidare genom Serbien och Makedonien vidare till Ungern. Ibland fick han skjuts men mesta delen av tiden gick han till fots. Resan tog nästan ett år.
– I Sverige kan jag gå i skolan, kanske ha en bra framtid och kanske få en familj. Men som ensamkommande känner du ingen. Du är helt själv. Jag har inte bara lärt känna Bo utan även hans kompisar, hans kompisars familjer, hans bror och hans brors familj.
När mentorparet ses äter de middagar, diskuterar religion och cyklar. Abbas hjälper Bo med sin dator och tillsammans med Bos kompis Kent övningskör dem. I år firade de även midsommar tillsammans.
– Min första midsommar var på boendet och min andra hos Kents brors familj, en riktig svensk familj. Det var kallt och regnigt men jag tyckte om det.
De berättar om ett gemensamt minne. Den där gången de gick runt sjön för att rasta hundarna. Vissa av träden var avgnagda och Bo började förklara vad en bäver är för något. Hur de ser ut med sin lilla svans, sin uppnosiga näsa och små ögon. Och hur de plötsligt dyker ned i vattnet.
– Abbas förstod såklart ingenting av mina dåliga imitationer och jag sa att det egentligen inte spelar någon roll för vi kommer antagligen ändå aldrig att se någon bäver.
Då plötsligt var den där. Stirrandes på mentorparet med sina små ögon. Och lika snabbt var den borta.
– Mentorskapet ger mig väldigt mycket. Jag har fått en insikt i hur ett annat liv kan se ut. Ett liv som är helt olikt mitt egen. En tonåring men även en flykting. Allt som krävdes var att jag vågade lite och tog den här chansen, säger Bo.