Du måste acceptera cookies för inriktning för att kunna titta på videos via YouTube.
Att växa upp som hbtq-ungdom kan innebära en tonårsperiod kantad av frågor, oro och förhoppningar. Därför har vi sammanställt Hbtq-handboken – samlade tankar, tips och råd från vuxna hbtq-personer till hbtq-ungdomar.
– ”Vad skönt att du talar om vad du känner. Vad glad jag är för att du ger mig det här förtroendet – att få reda på någonting som är så betydelsefullt för dig”.
Det är något Fredrik önskar att han hade fått höra mer av som hbtq-ungdom. Han fortsätter:
– Något som jag uppskattade väldigt mycket var när min pappa sa: ”Du måste ha burit på det här själv länge. Du måste ha känt dig ensam”. Och sen: ”Vi älskar dig för den du är. Oavsett vem du är och vad du gör så är du vår”, säger han.
På liknande sätt var stödet från familjen något som betydde mycket för David som ung.
– Min familj sa till exempel att de var väldigt stolta över mig. Jag var väldigt instängd under en period på grund av kränkningar från omgivningen, så de var oerhört stolta över att jag faktiskt öppnade upp mig och pratade ut om allt jag hade upplevt. Den typ av stöttning är någonting många borde ta efter, säger han.
Då skolan är en miljö som de flesta ungdomar spenderar stor del av sin tid i kan representation och medvetenhet i klassrummet göra all skillnad för hbtq-ungdomar. Jon önskar att det hade funnits just bättre representation och en större kunskap om hbtq-frågor i skolan.
– Eftersom skolan är en så stor del av ens vardag och man måste vara där varje dag så hade jag bara velat ha någon slags representation överhuvudtaget. […] Jag kände att om hbtq togs upp i skolan så pratades det bara om homosexuella män och då om ”de där”; de var väldigt mycket ”de andra”. Det var ingen lärare som tänkte på att det kunde sitta hbtq-ungdomar i klassrummet, säger hen.
Frida hade önskat en mindre stereotyp kategorisering av personer när hon var tonåring.
– Idag känner jag att det inte är förrän på senare år som samhället överhuvudtaget pratar mer för människor och med människor. Tidigare har det alltid varit en historia om små pojkar och små flickor, blå fotbollar och rosa prinsessor. Nu, äntligen, tycker jag att man får vara en människa istället för bara en flicka eller en pojke. Det önskar jag fanns mer när jag var ungdom: att man får vara den man är. Att man får tycka om vem man vill och att man inte behöver vara som alla andra – du är okej som du är.
Anders har också mötts av en känsla av att inte få vara den man är.
Vilken är den vanligaste fördomen du har mötts av?
– Det skulle väl vara att asexualitet inte existerar. Att man låtsas, eller att man skulle leva i celibat, eller att det skulle vara ett beslut. Det är det inte. Det är vad man är, hur man är, den man är, säger han.
I kapitlet delar mentorerna även med sig av råd till vuxna som på något sätt kommer i kontakt med hbtq-ungdomar.
– En bra början är att tänka: ”Vem är jag och vilka normer utgår jag ifrån?”. Problemet med många vuxna är att många tänker att de är öppna och inte dömer, samtidigt som de fortsätter att konstant manifestera en heteronorm. Våga rannsaka dig själv och våga fråga, säger Iki.
Kerstin tycker också att ställa frågor är en bra början.
– Fråga. Fråga hur personen mår; fråga hur personen känner; fråga om du har gjort något som kan ha fått personen att känna sig obekväm. Fokusera inte på vad du själv vill veta, utan försök att få personen att berätta istället, säger hon.