Möt Mentorparet Alexandra och Rebecca. De träffades genom den ideella organisationen Mentor Sverige och påbörjade ett mentorskap som i dag har utvecklats till en livslång vänskap.
– Det är som att vi alltid har känt varandra, säger mentorn Alexandra.
Alexandra kommer först till caféet. När Rebecca anländer får hon en stor kram och Alexandra är mån om att fråga och veta hur hon mår. Det syns att de trivs i varandras sällskap. De utstrålar en trygghet som bara äkta vänskap kan ge.
– Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket när vi mentorer fick tåga in i rummet på Mentors kontor där ungdomarna satt och väntade. Jag svepte med blicken över rummet i några sekunder och så bara fastnade min blick vid Rebecca och jag kände direkt. Hon är min. Jag tänkte att jag vet att hon är min och så var det, säger Alexandra.
Rebecca instämmer och tillägger:
– När ni gick in så tänkte jag ”om inte hon är min, då vet jag inte vad jag gör här” när jag fick syn på dig. Det var verkligen så. Det var ju kemi vid första ögonkastet, säger Rebecca och kollar på Alexandra.
Jag tyckte att det var skönt att prata med någon som kunde ge mig ett nytt perspektiv
– Du är som min storasyster som jag verkligen kunde behövt när jag var yngre, säger Rebecca och kollar på Alexandra som är märkbart berörd av kommentaren.
De berättar att de klickade från första stund och tror det beror på att de är så pass likasinnade.
– Sedan har du en djup förmåga att snabbt förstå och se ur andras människors perspektiv och situationer och där känner jag att vi är lika. Vi kan prata om många saker som andra upplever som privata och lite obekväma, men den barriären har inte vi, säger Alexandra.
Rebecca berättar att hon ville ha en mentor för att ha någon att prata med. Hon beskriver det som att hon har varit otrygg i sig själv och behövde en vuxen förebild. Det hade tidigare varit en turbulent period med hennes föräldrars skilsmässa, mobbning och kompisrelationer som varit tuffa.
– Det är inte alla som har den personen hemma som det är naturligt att prata med. Det är inte heller alla som har det utrymmet eller vågar ta upp saker med familjemedlemmar. Jag tyckte att det var skönare att prata med någon som inte var min familj. En person som inte var i min egen ålder och kunde ge mig ett nytt perspektiv, säger Rebecca.
Tillsammans funderar de över livet och sätter ord på känslor och tankar vars knutar inte har kunnat lossna på egen hand.
– Det som betyder mest är att du har släppt in mig och vågat ge mig förtroendet på så kort tid. Det är jag imponerad av faktiskt. Det är superhäftigt att vi har byggt upp den här starka relationen som vi har, säger Alexandra.Alexandra ville bli mentor för att hon hade tagit till sig att den psykiska ohälsan bland ungdomar är utbredd i samhället.
– Jag förstod att jag kunde göra skillnad på en individnivå genom att bli mentor. Jag hoppas att fler får uppleva det här, säger Alexandra.
Alexandra tar en klunk av sitt kaffe innan hon fortsätter berätta om sina erfarenheter av att vara mentor.
– Jag har insett att Sverige behöver många fler vuxna som engagerar sig och att vi behöver arbeta proaktivt tillsammans på fler fronter i samhället. Mentorskap är ett bra hjälpmedel för att kunna fånga upp och bromsa den här negativa utvecklingen, avslutar hon.
Rebecca och Alexandras historia har än så länge bara börjat. Ett år av vänskap, men också ett år bland många kommande tillsammans
Bli mentor du också och stötta en ungdom! Anmäl dig här.
